Djur som hatar.
Tänkte berätta historien om den engelska bulldogen Olle. Olle som på latin betyder "Jag luktar som en romersk badtunna."
Olle bor vid ett travstall, eller bodde ska vi väl säga. För hatet drev honom därifrån. Han blev paria, persona non grata, förskjuten ... Stackarn.
Det började en höstdag när löven precis blivit döende brandgult supervackra. När det blåste lätt och alla tog en titt på himlen och ryste inför vintern. Olle som bara gick runt och chillade, tog en paus från sin husse, glodde känslolöst på allt som rörde sig rutn stallet.. Det var då den infernaliske hästen bestämde sig för att spela fotboll med Olle. Till hästens försvar så ser Olle ut som en fotboll, kanske en luggsliten sådan men dock en fotboll. Till saken hör väl även att hästen inte gillar hundar. Säkert något traumatiskt från ungdomen. Who knows ...
Men jag kanske borde berätta lite om Olle först. Olle är en trevlig och enkel hund som gillar att ligga under huset, han ler aldrig för humor är inte hans grej. Han kräver inte mycket från livet förutom en full matskål och fingrar som kliar hans päls ibland, fingrar som behöver tvättas efteråt. Oftast följer han med den femåriga sonen upp i skogen och föser sedan hem ungen när han tycker att barnet vandrat för långt. Olle är envis, lika urbota envis som min dotter. Som exempel kan han ställa sig framför en stängd dörr tills någon öppnar den åt honom. I flera timmar kan han stå där. Bara för att. Olle har liksom aldrig bråttom. Olle älskar alla - utom en viss häst som spelade fotboll med honom.
En dag kom hämnden. Travhästen som vi kan kalla Duvel (Djävulen på franska), Olles nemesis, objektet för en hunds hat, leddes av sin skötare förbi huset där Olle bodde. Vi såg det alla, glimten av förakt som tände tusen ljus i Olles ledsna ögon. Hur han ställde sig upp, riste till, rivstartade och drog iväg. Vi som satt där släppte våra hakpartier mot bröstet, för sprungit, det har Olle aldrig gjort. Men så drog han iväg.
"Run Forrest, run!" skrek jag förtjust.
Husses ögonbryn drogs ihop. "Vafan nurå?" bröt han på polska.
Olle, ja han sa inget.
Alltså, Olle väger säkert fyrtio kilo, och fyrtio kilo gånger sextio kilometer i timmen blir fan ett ton. Ni som kan matematik kan ju räkna ut det där om ni inte har någon fritid.
Anyway, Olle kanonkula hoppade upp, med hela sin tyngd mot bogen på hästen så den föll. Sedan struttade han tillbaka till oss, som bara en engelsk bulldog kan strutta. Och tro fan om han inte log just då. Och kanske, men bara kanske, har Duvel slutat spela fotboll med luggslitna hundar ...
Olle bor idag på ett annat ställe. Utan hästar.
Olle bor vid ett travstall, eller bodde ska vi väl säga. För hatet drev honom därifrån. Han blev paria, persona non grata, förskjuten ... Stackarn.
Det började en höstdag när löven precis blivit döende brandgult supervackra. När det blåste lätt och alla tog en titt på himlen och ryste inför vintern. Olle som bara gick runt och chillade, tog en paus från sin husse, glodde känslolöst på allt som rörde sig rutn stallet.. Det var då den infernaliske hästen bestämde sig för att spela fotboll med Olle. Till hästens försvar så ser Olle ut som en fotboll, kanske en luggsliten sådan men dock en fotboll. Till saken hör väl även att hästen inte gillar hundar. Säkert något traumatiskt från ungdomen. Who knows ...
Men jag kanske borde berätta lite om Olle först. Olle är en trevlig och enkel hund som gillar att ligga under huset, han ler aldrig för humor är inte hans grej. Han kräver inte mycket från livet förutom en full matskål och fingrar som kliar hans päls ibland, fingrar som behöver tvättas efteråt. Oftast följer han med den femåriga sonen upp i skogen och föser sedan hem ungen när han tycker att barnet vandrat för långt. Olle är envis, lika urbota envis som min dotter. Som exempel kan han ställa sig framför en stängd dörr tills någon öppnar den åt honom. I flera timmar kan han stå där. Bara för att. Olle har liksom aldrig bråttom. Olle älskar alla - utom en viss häst som spelade fotboll med honom.
En dag kom hämnden. Travhästen som vi kan kalla Duvel (Djävulen på franska), Olles nemesis, objektet för en hunds hat, leddes av sin skötare förbi huset där Olle bodde. Vi såg det alla, glimten av förakt som tände tusen ljus i Olles ledsna ögon. Hur han ställde sig upp, riste till, rivstartade och drog iväg. Vi som satt där släppte våra hakpartier mot bröstet, för sprungit, det har Olle aldrig gjort. Men så drog han iväg.
"Run Forrest, run!" skrek jag förtjust.
Husses ögonbryn drogs ihop. "Vafan nurå?" bröt han på polska.
Olle, ja han sa inget.
Alltså, Olle väger säkert fyrtio kilo, och fyrtio kilo gånger sextio kilometer i timmen blir fan ett ton. Ni som kan matematik kan ju räkna ut det där om ni inte har någon fritid.
Anyway, Olle kanonkula hoppade upp, med hela sin tyngd mot bogen på hästen så den föll. Sedan struttade han tillbaka till oss, som bara en engelsk bulldog kan strutta. Och tro fan om han inte log just då. Och kanske, men bara kanske, har Duvel slutat spela fotboll med luggslitna hundar ...
Olle bor idag på ett annat ställe. Utan hästar.
